Broschyr

Skriven av Super User. Publicerad i Fakta

Beställ broschyr

Beställ en historisk reseguide med karta som tar dig med i karolinernas fotspår.

En informationsfolder som genom text, illustrationer och en översiktskarta beskriver hur du kan uppleva karolinerhistorien idag, kan beställas via detta formulär. Ni bör erhålla materialet senast fem arbetsdagar efter beställningen.

Naboer AB lagrar personuppgifter i ett register. Uppgifterna, används för vår egen och ibland även andra företags marknadsföring och marknadsundersökningar för att du skall kunna få del av intressanta erbjudanden. Meddela om du INTE vill vara med i registret.

Carl G Armfeldt

Skriven av Super User. Publicerad i Fakta

Född:1666-11-09 Död:1736-10-24

Kavalleriofficer, General

Föräldrar: överstelöjtnanten Gustav Armfelt och Elisabet Brakel.

Meriter

Korpral vid Nylands kavalleri 1683; gick i fransk krigstjänst 1685, där han kvarstod i ungefär tolv år och befordrades till kapten; antogs av generalmajor Abraham Cronhjort till generaladjutant av kavalleriet vid armén i Ingermanland och Finland i slutet av år 1700, vilken utnämning av Karl XII stadfästes 9 jan. 1701; deltog i sagda armés samtliga fälttåg 1701—06; överste vid Viborgs läns fördubblingskavalleri 26 mars 1707; deltog i fälttåget i Ingermanland 1708 och i försvaret av Finland 1709; befälhavare i Savolaks 1710 och 1711; generalmajor av kavalleriet 21 apr. 1711; chef för Nylands infanteriregemente 31 maj 1711; deltog som generallöjtnant Lybeckers närmaste man i dennes fälttåg vid Kymmene älv 1712 och i södra Finland 1713; generalmajor av infanteriet 16 maj 1713; övertog befälet över finska armén 6 aug. s. å., vilket befäl han bibehöll till krigets slut; ledde under återstoden av 1713 och hela 1714 Finlands försvar; deltog i försvaret av Norrland 1715—21 och av Stockholm 1716 samt tjänstgjorde under denna tid i den förstnämnda landsdelen vid upprepade tillfällen dels som tf. armébefälhavare, dels som befälhavare över självständiga armékårer; generallöjtnant av infanteriet 16 jan. 1717; befälhavare över den s. k. jämtländska armén 1718 och ledde denna armés operationer i Norge hösten s. å.; överförde finska armén till Finland hösten 1721; mönstrade vid upprepade tillfällen i nämnda provins förlagda regementen 1722—36; friherre 5 juli 1731; tf. överbefälhavare i Finland 19 sept. 1734; general 6 mars 1735; överbefälhavare i Finland 24 mars s. å.

Gift 1700 med Lovisa Aminoff, f. 1685, omkommen genom drunkning 1741, dotter till ryttmästaren Johan Fredrik Aminoff.

Biografi

A. tillvann sig under sin sexåriga tjänstgöring som generaladjutant av kavalleriet vid armén i Ingermanland och Finland sina förmäns odelade erkännande. Betecknande för dessas uppfattning om honom är Lybeckers antagande, att A., om han fått tillfälle tjäna vid huvudarmén, skulle ha vunnit snabbare befordran, än som nu blev fallet. Dock ansågs A:s utnämning från kapten och generaladjutant direkt till överste som en mindre vanlig utmärkelse. — A. ledde flera strövtåg mot ryssarna och utmärkte sig härvid bl. a., då han våren 1706 med en ringa styrka över isen inryckte i det av ryssarna besatta Ingermanland och vid Soikina gård bemäktigade sig hundra ryska dragonhästar. Han blev sårad i slaget vid Systerbäck (9 juli 1703) och utsändes (i slutet av jan. 1705) med en stark kår för att överrumpla den ryska besättningen på ön Retusaari. Själva överrumplingen misslyckades visserligen på den grund, att vägvisaren i mörkret tog miste om vägen och gick förbi ön, men A. gick, sedan misstaget blivit upptäckt, det oaktat till anfall och tillfogade fienden svåra förluster i fråga om manskap och materiel. Mot kastellet kunde han dock intet uträtta, varför han genast gick tillbaka. Under Lybeckers ingermanländska fälttåg deltog A. i rytteristriden vid Karhila (5 sept. 1708) och utsändes (i mitten av samma månad) med 800 man på proviantering i trakten av Zaretje. Han höll härvid på att få sina förbindelser med huvudstyrkan avskurna men lyckades i tid komma undan; den insamlade provianten måste dock lämnas i sticket. I den för svenskarna hedrande rytteristriden vid Kopore (i slutet av sept. 1708) förde A. befälet över högra flygeln och var i stridens senare skede, då svenska avdelningar under det ivriga förföljandet kommit åtskils, nära att bli omringad men lyckades dock bryta sig ut. På våren 1710 sändes A. i uppdrag från befälhavaren i Finland till Stockholm och ledde efter återkomsten under sommaren och hösten försvaret av Savolaks, vilket landskap efter Kexholms fall (sept. 1710) låg så gott som öppet för anfall söderifrån. I febr. följande år övertog A. ånyo ledningen av operationerna i dessa trakter och lyckades tillfoga en rysk bevakningsavdelning i Karelen en kännbar motgång. I samband med generallöjtnant Nieroths anfallsplaner mot Viborg våren 1711 förstärktes A:s kår till omkring 2,000 man. Han beordrades på hösten s.å. till Karelen för indrivande av kontributioner. Under Lybeckers försvar av Finland 1713 spelade A. en viktig och hedrande roll. Då vid islossningen faran för en rysk landstigning blev överhängande, påyrkade han, ehuru förgäves, att de för kustförsvaret avsedda trupperna skulle koncentreras vid Helsingfors i stället för att, som skedde, splittras utmed så gott som hela södra kusten. Han erhöll vid detta tillfälle till uppgift att med något över 1,700 man försvara den finska huvudstaden och ledde med berömvärd beslutsamhet sagda försvar, då fienden här (8—10 maj 1713) med överlägsna krafter gick till anfall. Hotad av ett anfall i ryggen, måste A. dock till sist utrymma Helsingfors, som offrades åt lågorna; även ryssarna gingo emellertid tillbaka, då de i saknad av landförbindelse med sin operationsbas ej kunde utnyttja sin framgång. Då de (i början av juli), följande kustlandsvägen österifrån, närmade sig Borgå, där Lybecker samlat så gott som hela sin armé, var A. en ivrig förespråkare för att man här skulle våga ett avgörande, och då fienden sedermera på grund av Lybeckers underlåtenhet att följa detta råd obehindrat kunde fortsätta sin marsch mot Helsingfors, sändes A. med kavalleriet att, kringgående denna stad, söka förhindra fiendens fortsatta framryckning mot Åbo. I samband med Lybeckers återkallande övertog A. (6 aug.) befälet över finska armén. Denna befann sig då nästan i upplösning, led brist på det nödvändigaste och var demoraliserad under företrädarens olyckliga ledning. I slutet av sept. vände sig fienden mot Tavastehus, dit A. samlat sin armé, nu uppgående till omkring 7,200 man. Han beslöt sig för att upptaga striden i passterrängen 3—4 mil söder om Tammerfors. I det smala Pälkenäpasset, där A. själv förde befälet, stod huvudstriden. Han försvarade sig här i fyra dagar (2—5 okt.) framgångsrikt men måste, då fienden (6 okt.) på pråmar över Mallasvesisjön kringgick hans högra flygel, efter en het strid giva order om återtåg, vilket delvis urartade till vild flykt. I trakten av Vasa återsamlade A. sin armé. Då fienden (i febr.) återupptog sin anfallsrörelse, mötte A., ehuru betydligt underlägsen, honom beslutsamt vid Napo by (½ mil från Storkyro och omkring 4 mil öster om Vasa). Här utkämpades (19 febr. 1714) en förlustbringande strid, som, ehuru den slutade med finnarnas fullständiga nederlag, dock gav tydliga bevis på deras befälhavares goda taktiska, omdöme och personliga mod. A. återsamlade i Brahestad spillrorna av sin slagna armé och lyckades genom energiskt och målmedvetet arbete icke blott reorganisera och förstärka den utan även i fråga om disciplin och utbildning i avsevärd mån höja dess krigsduglighet. A. ivrade under sommaren 1714 för en svensk offensiv, som hade haft stora utsikter att lyckas, om endast erforderliga förstärkningar blivit honom tillsända från Sverige. Den omständigheten, att dessa uteblevo, dömde honom emellertid till så gott som fullständig sysslolöshet, och då ryssarna (i slutet av aug.) ånyo inföllo i Österbotten och med sin talrika galärflotta hotade att avskära finska arméns återtågsväg utmed Bottniska viken mot Torneå, började A. (i mitten av sept.) i överensstämmelse med erhållna order utrymma sagda landskap. A. lämnades under 1715 och förra hälften av det följande året med sin till omkring 4,500 man uppgående armé jämförelsevis ostörd i Västerbotten och marscherade (i juli och aug. 1716) till trakten av Stockholm för att möta en här väntad fientlig landstigning. Den följande vintern låg större delen av armén i kvarter i Gävletrakten, men själv vistades A. en tid i Lund och Ystad, där han som det tyckes för första gången sammanträffade med Karl XII. Under sommaren (1717) upptogs han av viktiga förberedelser för det redan nu planlagda, på sensommaren följande år igångsatta norska fälttåget. Han beordrades sålunda (juli 1717) att mönstra i Jämtland stående regementen och att verkställa rekognosceringar i Dalarna, Jämtland och Härjedalen för uppläggande av magasin utmed gränsen mot Norge och förbättring, av vägar m. m. A. utförde (aug.—okt.. 1717) dessa uppdrag och erhöll följande år högsta befälet över den s. k. jämtländska, till omkring 7,500 man uppgående armén. Denna fullbordade 9 aug. sin samling i Duved och fick en synnerligen viktig uppgift sig anförtrodd. A. skulle inleda det i stor stil anlagda norska fälttåget genom ett överraskande infall i Norge i avsikt att bemäktiga sig Trondhjem samt rensa länet med samma namn från fientliga trupper. När detta var gjort, skulle han tills vidare här avvakta resultatet av svenska huvudarméns anfall mot sunnanfjällska Norge. A. hade under förberedelserna liksom under själva fälttåget att kämpa mot de största svårigheter. Det rådde brist på underhåll för trupperna och på drag- och packdjur för förnödenheternas framforsling. Regementenas utrustning var på många håll bristfällig, terrängförhållandena, i sig själv ytterligt svåra, förvärrades än mer därav, att sommaren och hösten 1718 voro i hög grad regniga. Företaget blev dessutom i god tid röjt för fienden. Men oaktat allt detta får dock fälttågets misslyckande till ej ringa del tillskrivas ett av A. begånget olycksdigert misstag. Sedan armén betydligt försenad (omkring 19 aug.) lämnat Duved, ryckte den över Skalstugan och utmed sjön Fseren till Stene (1 sept.). Ungefär tre veckor efter uppbrottet från Duved (10 sept.) hade A. nått trakten av Skatvold och Vsernes, 3—4 mil från Trondhjem. Härmed voro de svåraste terränghindren övervunna, och hade han nu utan dröjsmål fortsatt sin framryckning, skulle av allt att döma den svagt befästa staden fallit i hans händer och försvararnas motstånd fullkomligt brutits. I stället gjorde A. här ett längre uppehåll (till 17 sept.), marscherade sedan visserligen något närmare Trondhjem (till Stjördalsälven) men drog sig därefter tillbaka till Skogn socken, där han overksam kvarstod i över en månad (till 29 okt.). A. förklarar detta sitt tillvägagångssätt med att tillförseln till trupperna från Sverige nu fullständigt uteblev, men av allt att döma vann han i berörda avseende föga genom sitt återtåg och torde utan tvivel även ur provian-teringssynpunkt ha handlat klokast, om han beslutsamt fortsatt marschen mot Trondhjem. Då han äntligen (6 nov.) nådde denna stad, hade norrmännen dels hunnit avsevärt förbättra dess befästningar, dels erhållit betydande förstärkningar. Något all varsammare försök att bemäktiga sig Trondhjem gjordes därför ej, och A. nöjde sig tills vidare med att sätta området mellan fästningen och Röros under kontribution.

Karl XII: s död och svenska huvudarméns därpå följande brådstörtade utrymmande av sunnan-fjällska Norge inverkade så småningom även på A:s operationer och tvang även honom till återtåg. Det var under detta återtåg, som hans armé (1—4 jan. 1719) under sin marsch mellan Åas i Tydalen och Handöl i Jämtland överraskades av en förskräcklig snöstorm, åtföljd av stark köld, som kostade den omkring hälften av dess manskapsstyrka.

Under 1719 förde A. bl. a. befälet över den armé, som samlats i Gävle för att här möta en väntad rysk landstigning med åtföljande härjning av kusttrakterna. I motsats mot vad som skedde på andra delar av Sveriges ostkust, lyckades han också häri. Samma befäl anförtroddes honom även under våren och sommaren 1720. Därifrån förflyttades han (21 nov. 1720) som överbefälhavare till Västerbotten, där man nu fruktade ett anfall över Kvarken. Då dessa farhågor ej besannades, återvände A. (i slutet av febr. 1721) till sitt förra befäl vid Gävle. A. tyckes efter fredsslutet i motsats till så många andra av Karl XII:s män ha fullständigt stått utanför tidens politiska intriger. Han bevarade till kort före sin död sin »goda styrka och sunda konstitution» men torde liksom sina föregångare och efterföljare som överbefälhavare i Finland föga ha kunnat uträtta för stärkande av provinsens försvar. A., som genom reduktionen berövats sina gods i Ingermanland, tyckes ha framlevt hela sitt liv i jämförelsevis knappa förhål- landen. Hans änka erhöll en 'pension om 800 dir smt. Författare H. E. Uddgren. Sök i Nationella Arkivdatabasen Arkivuppgifter I riksarkivet förvaras A:s brevväxling som överbefälhavare land 1734—36 samt ett mindre antal brev till honom 1713 Uppsala universitetsbibliotek äger brev från honom till Meiierfeldt 1714, bl. a. om striderna i Österbotten.

Källor och litteratur

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/18800
Riksregistr., skrivelser till Karl XII från A. samt från A. Cronhjort, G. J. Maijdel, G. Lybecker och Hugo Hamilton, skrivelser från general en chef i Finland till K. M: t, defensionskommissionens inkomna handl. samt militaria: administrativa handl. rörande armén (Nylands infanteriregemente), allt i RA; Fr. Hjelmqvist, Kriget i Finland och Inger-manland 1707—1708 (1909); J. A. Lagermark, Armfeldts tåg mot Trondhjem 1718 (Hist. tidskr. 1889); H. E. Uddgren, Kriget i Finland år 1713 (1906); dens., Kriget i Finland 1714 (1909). — Se i övrigt: G. Petri, Armfeldts karoliner 1718—1719 (1919), vilket arbete utkom först sedan ovanstående artikel godkänts till tryckning.

Hänvisning till denna artikel:
http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/18800
urn:sbl:18800

Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.)

karoliner ©Bernt Kulseth

1718-1719 Upplev historien om Armfeldts karoliner!

Skriven av Super User. Publicerad i Fakta

Armfeldts karoliner 1718 samlades en karolinerarmé i Åredalen under befäl av general Armfeldt. Armén skulle inta Trondheim. Många vedermödor väntade och fälttåget slutade med en katastrof då 3000 man frös ihjäl på gränsfjället mellan Tydal (Norge) och Handöl (Sverige) Karolinernas fälttåg mot Trondheim, 1718-1719, har satt sin prägel på regionen och lever fortfarande i folksjälen hos jämtar och trönder.

Hemsidan är guide för den som önskar uppleva den dramatiska karolinerhistorien på nära håll genom turer till fots, med skidor, bil, cykel eller häst. Vägen kantas av Karolinercenters, Infopunkter, utställningar och andra historiska sevärdheter. Vi garanterar dessutom en stor naturupplevelser i skiftande miljöer. Hemsidan är också samlingsportal för den Jämt-Trønderska föreningen Armfeldts Karoliner.

Det finns även en tryckt informationsbroschyr med karta som kan beställas här. Produkten har utvecklats i samarbete mellan Jämtland och Trøndelag och koordineras av utvecklingsbolaget Naboer AB.

Illustration: Bernt Kulseth 

Följ med i karolinernas fotspår!