Sverige som stormakt
Karl XII fick som femtonåring, år 1697, ärva tronen till den nordeuropeiska stormakten Sverige. Det var en svår uppgift att hålla samman stormakten och ett utdraget ställningskrig med länder som Ryssland, Polen, Storbritannien och Danmark var oundvikligt. Slaget vid Poltava år 1709 resulterade i att Sverige tappade besittningen över stora landområden men även att den politiska makten avsevärt försämrades.
En handelsblockad genomfördes mot Sverige och Karl XII samlade våren 1718 en ny karolinsk här som genom ett anfall och erövring av Norge skulle sätta Sverige i ett bättre fredsförhandlingsläge alternativt ge en bättre position i ett fortsatt krig. Anfallen bestod av en huvudstyrka, ledd av konungen själv, som inriktade sig på den norska huvudstaden i söder samt ett anfall i norr mot Trondheim.
Mobilisering i Duved
Till befälhavare för fälttåget mot Trondheim/Trøndelag utsågs generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt som var bördig från Jämtland samt född och bosatt utanför Pernå i Finland.
Konungens order var att inta Trondheim inom sex veckor och utgångspunkten för fälttåget var Duved. Det hade varit flera nödår efter varandra i området och så även år 1718. Dessutom var det en mycket nederbördsrik sommar i Jämtland, vilket medförde svåra problem med framkomligheten på vägar och stigar. Johan Henrik Friesenheim hade den besvärliga uppgiften att svara för arméns proviant och material-försörjning.
Uppmarschen till Duved för de olika regementena var en lång och strapatsrik vandring, för de i många fall redan krigströtta, karolinerna. Armén bestod av 10 073 människor, 6 721 hästar och 2 500 slaktnöt. Drygt hälften av manskapet kom från finska regementen. Det var en arme med sliten utrustning och sparsamt med proviant som lämnade Duved skans i början av augusti med mål att inta Trondheim.
Stene skans
Första delmålet i Trøndelag blev Stene skanse som betecknades som nyckelpostering. För att närma sig från ett oförutsett håll, gjorde armén via sjön Feren en kringgående manöver. Generalmajor Wincentz Budde som förde kommandot över Trøndelags försvar, insåg ganska snart svenskarnas överlägsna styrka vid en eventuell strid. Budde, som hade stor krigserfarenhet, förberedde en snabb reträtt från Stene skans och även från Skånes skans. Svenskarnas erövring av Stene och Skånes skans gick smärtfritt till ett minimum av förluster.
Misslyckat försök att nå Trondheim
Fälttåget fortsatte mot Trondheim via Stjørdal. Vägarna var besvärliga och General Budde hade samlat sina mannar i området. De fördröjde arméns framfart genom små envisa attacker på strategiska platser samt sabotage. Bl.a. passet vid Langstein beskrivs av Armfeldt som ”alle slemmars wägars sammandrag”. Vid Stjørdalsälven var vattenståndet så högt att älven omöjligt kunde passeras med norrmännen förskansade på andra sidan.
Armfeldt och hans mannar led av kyla, väta, sjukdomar och inte minst av proviantbrist. Efter en tids väntande på proviant utan resultat, begav sig armen tillbaka mot Verdal. Civilbefolkningen led svårt under dessa nödår med att både hitta egen försörjning, men dessutom över den svenska arméns härjningar.
Marschorder
Det är nu slutet på oktober och Karl XII är missnöjd med händelseförloppet i Trøndelag. Därför beordrar han omedelbar avmarsch mot Trondheim. Marschen avlöpte gott och Trondheim nåddes inom en vecka. Budde hade under Armfeldts vistelse i Verdal, hunnit skaffa förstärkningar och mobilisera försvaret i Trondheim. Armfeldts tunga artilleri hade på grund av blöta och dåliga vägar, blivit lämnade efter vägen mot Skalstugan. Utan detta artilleri fick Armfeldt svårt att komma åt staden och dess fästning på Kristiansten.
Det blev en lång tid av väntan. Båda sidor led kraftigt av sjukdom och proviantbrist. Armfeldt hade inte utrustning att inta staden och Budde valde att försöka vänta ut fienden.
Konungens död
I mitten på december får norrmännen bekräftat de rykten som cirkulerat om att Karl XII blivit skjuten på Fredrikstens fästning den 30/11 (enligt gamla julianska tideräkningen som var elva dagar tidigare än dagens almanacka). Firandet startade i Trondheim och Armfeldt som troligtvis ännu ej fått ett officiellt besked om konungens död, drog sig söderut med den slitna hären mot Haltdalen.
Dödsmarschen startar
När julaftonen var kommen samlades de dåligt klädda soldaterna i Haltdalen vid den lilla stavkyrkan för att helga högtiden. Julottan avlutades med den klassiska psalmen ”Wår Gudh är oss en wäldig borg”. Kylan tärde hårt på manskapet som i desperation plundrade gårdarna på ätbart och det som kunde användas till skydd mot kölden. Om bönderna gjorde motstånd blev de i värsta fall skjutna.
Trots denna plundring fryser många av soldaterna ihjäl redan i detta skede.
Soldaternas reträtt letar sig fortsatt vidare över fjället Bukkhammeren där en snöstorm utbryter och minst 200 man stupar i ovädret. Ständigt bevakade av, och vid några tillfällen attackerade av det Nordenfjeldske skiløperkompaniet kommer trupperna in i Tydal. Där plundrar de dåligt klädda och medtagna soldaterna för sin egen överlevnad. Man lade beslag på proviant, kläder och allt tänkbart vedbränsle. Bygden led verkligen av plundringen.
På nyårsnatten startade det ödesdigra återtåget över fjället mot Handöl. Kylan hade vid detta läge blivit sträng och med tanke soldaterna undermåliga utrustning och hälsotillstånd var det ett halsbrytande projekt att ta sig över fjället även om förutsättningarna varit gynnsamma. Armfeldt tog kvinnor i Tydal som gisslan för att tvinga norska vägvisare att visa bästa vägen över fjället.
Katastrofen ett faktum
Armén hade inte mer än hunnit upp på kalfjället när det succesivt blåser upp till en kraftig snöstorm. Den kvinnliga gisslan släpptes och fler och fler av soldaterna omkommer i snöstormen. Vindskydd fanns ej att finna, skidor fanns ej att tillgå, vedbränsle saknades och männen var i dålig kondition iklädda mer trasor än kläder.
Överallt fanns ihjälfrusna soldater likt statyer i olika ställningar- liggande, stående, krypande.
Trupperna spreds för vinden på fjället i den envisa snöstormen. Efter tre dygn kom de första soldaterna ned till Handöl. Handöl bestod vid denna tid av tre gårdar och det var inte så stor hjälp som kunde erbjudas de skadade och medtagna stackarna som under lång tid kom nedsläntrande från fjället. De flesta hade frostskador och Fältskären hade fullt upp med att utföra amputeringar. Många dog efter ankomsten till Handöl. Ett senare fynd av en täljstenstavla bekräftar ödet:
Anno 1719 den 20 Jan begrofs här 600 Menniskor
Efterverkningar
Totalt dog ca 3 700 man, varav 3 000 på fjället. Till detta skall läggas alla de men och handikapp som överlevande ådrog sig. Civilbefolkningen både i Jämtland och Trøndelag led också kraftigt i många år efter detta fälttåg på grund av brist på mat och sjukdom. Ett stort antal civila dog som en direkt följd av detta, inte minst barn.
Illustrationer: Alf Lannerbäck, Försvarsbild